Svensk Hörsel har granskat statistik över alla beviljade bidrag till arbetshjälpmedel under 2010, och omkring hälften av 3350 positiva beslut avsåg hörselhjälpmedel till arbetsplatsen. Statistiken pekar på stora skillnader mellan landstingen. Skåne och Stockholm ligger överlägset i topp bland inkomna – och beviljade – ansökningar. Skåne och Stockholm är de två län som infört Fritt Val av hjälpmedel och därmed en friare etablering av audionomer. Fritt Val innebär att patienten själv kan uppsöka en audionom utan att gå via vårdcentral eller annan instans i primärvården.

Statistiken talar sitt tydliga språk. Bättre tillgång till privata audionomer leder till snabbare och mer aktiv hjälp med hörapparater och mer avancerade hjälpmedel. Man kan säga att Fritt Val är ett direkt stöd till arbetslinjen, särskilt med tanke på att hörseldiagnos innebär stor risk för förtidspensionering.

Skåne län har lite drygt dubbelt så många invånare som Östergötlands län, men de har 20 gånger så många beslut om arbetsplatshjälpmedel. En slutsats är att människor med hörseldiagnos i Östergötland inte får den hjälp som skulle behövas för att komma tillbaka i arbete. Flera av landstingen på listan har skäl  att begrunda statistiken och lära av Skåne, där köerna till hörselmottagningarna helt försvunnit sedan man införde Fritt Val.

I Kronoberg, där man nyligen sa nej till ”Vårdval inom Hörselrehabilitering”, kan man notera, att det nu inte bara är Ljungby som inte klarar Vårdgarantin på hörapparutprovning, utan nu gäller det även Växjö. Det är med andra ord rättvist, alla står i en lika lång kö oavsett bostadsort i Kronoberg. Rättviseaspekten var viktig när man sa nej till Vårdval.

Nu är det kanske inte så rättvist med köer ändå. En ny studie ”Waiting times and socioeconomic status among elderly Europeans: evidence from SHARE” av Luigi Siciliani  Rossella Verzulli skriver så här.

 There is also evidence of a negative and significant association between education and waiting times for non-emergency surgery in Denmark, the Netherlands and Sweden. High education reduces waits by 66, 32 and 48%, respectively. We also find income effects, although generally modest.

Grattis alla Kronobergare med hög utbildning som står i hörselkön!

På mötet kommer bland annat docent Anders Tjellström, som på Sahlgrenska Universitetssjukhuset utförde världens första Baha-operation 1977, ge en kort föreläsning med titeln ”Osseointegration och hörsel via direkt benledning”.

NÄR: 14 juni 2012, kl 17:00-20:30
VAR: Cochlear Nordic AB, Konstruktionsvägen 14, 435 33 Mölnlycke
HUR: Anmälan sker via e-post till info-sverige@cochlear.com alt. telefon 031-335 14 65, senast 4 juni
VEM: Användare av benförankrade hörapparater

Hon blir kvar på Stockholms universitet även efter disputationen och ger sig snart i kast med ett nytt forskningsprojekt.

Konkurrensverket finansierar tre års forskning för att utreda förhållandet mellan ”tvingande hänsyn till ett allmänintresse” och offentlig upphandling.

Om ett sådant tvingande hänsyn föreligger är det tillåtet att göra undantag från LOU:s upphandlingsregler. Och avtal som egentligen borde ogiltigförklaras kan fortsätta vara giltiga. Men rättsläget kring begreppet – vad det betyder och när det kan användas – är oklart.

Vid överprövning av upphandlingar har barns behov av skolskjuts inte bedömts utgöra något tvingande hänsyn till ett allmänintresse, som kunde rädda avtalet. Det gjorde däremot behovet av hörapparater i ett annat mål.

”Åtbördsspråket deremot nyttjas för de svagast begåfvade döfstumme”, som det skrevs i Nordisk familjebok 1894. När hörapparaten kom under 1950- och 60-talet trodde man att man kunde bota dövheten i världen. Mycket tid ägnades åt att ”hörsel- och talträna” de döva barnen medan kunskapsinlärningen blev lidande, skriver Språkrådet på sin hemsida.

Under 70- och 80-talet började forskare i världen intressera sig för teckenspråket som det används av döva. Svensk forskning var tidigt ute. Forskningen visade att teckenspråket har sin egen syntax och morfologi. Dessa kunskaper ledde fram till riksdagsbeslutet 1981 och ett par år senare till att teckenspråk blev undervisningsspråk i specialskolan för döva. Sverige var först i världen med att inrätta en professur i teckenspråk. Det skedde 1990. Idag har flera länder i världen erkänt sina nationella teckenspråk och det pågår forskning i ett 50-tal olika teckenspråk.

Som av ett ödets ironi kunde man häromdagen läsa i Helsingborgs Dagblad:

 Det råder allmän brist på teckenspråkstolkar i Skåne. Så har det varit i många år. I fredagens tidning berättade vi att Sundsgårdens folkhögskola lägger ner sin teckenspråksutbildning. Detta kan i förlängningen ytterligare försvåra för döva, hörselskadade och dövblinda att få tolk till vardagliga aktiviteter och möten.

Det menar Peter Farkas som är chef för Tolkcentralen Skåne som lyder under Region Skåne.

 Teckenspråksutbildningen är en ingång till att gå vidare till en tolkutbildning, så det är klart att det inte är bra. Vi måste i dag prioritera bort fem procent av beställningarna, och att inte få en tolk innebär ett utanförskap, säger han.

Bara 13 sökande till 22 platser i höst – det är anledningen till att teckenspråksutbildning försvinner efter den här terminen. Sundsgårdens rektor Martin Nihlgård tror att det vikande intresset beror på att utbildningen inte direkt leder till ett konkret yrke.

 Det är ett hårdare tryck på ungdomar i dag att satsa på arbetslinjen. Vår utbildning ger ju inte tolkbehörighet, säger han.

Nedläggningen drabbar även de 20 nuvarande eleverna.

I Gävle Dagblad klagar HRF:

GD berättade för två veckor sedan att landstinget vill dela upp habiliteringen på andra specialiteter.

Hörselhabiliteringen och tolkcentralen skulle i förslaget hamna under öronkliniken. Det är HRF:s Gävleborgsdistrikt kritiskt mot. Man tycker inte att verksamheterna ingår i den sjukvård som öronkliniken bedriver.

 Vi tror att servicen blir sämre, säger Karl-Göte Persson, ordförande.

Ett av skälen till landstingets förslag var att patientföreningarna var positiva.

Men HRF har inte fått utredningen förrän det var för sent att tycka till, säger en kritisk Karl-Göte Persson. Först när han kom hem från mötet om frågan hade utredningen kommit med posten.

Roger O Nilsson, chef för medicin- och psykiatridivisionen, har fått en annan bild.

Han säger att enligt Handikappföreningarnas samarbetsorganisation, HSO, har de skickat utredningen i tid till HRF och mottagaren ska ha öppnat mejlet.

Inga andra patientorganisationer har hört av sig om att inte ha fått chans att tycka till om habiliteringens framtid.

Hur får man korken tillbaka in i champagneflaska? Fråga en Manchester United fan!

Jag välkomnar HRF ut från Gävlegatan för att besöka de privata audionommottagningar som finns i Skåne och Stockholm och höra vad klienterna tycker. Det är vanligt att representanter för politiska partier och folkrörelser gör ”nedslag i verkligheten”. Men HRF har ju sin egen lilla gulliga verklighet i form av HRF Hörteknik på huvudkontoret för att ”följa verkligheten”. Det kostar, men man slipper obehaglig kontakt med oliktänkande! Hur gick HRF Hörteknik i år? Någon årsredovisning är av ”konkurrensskäl” inte inlämnad. Detsamma gäller Hörsam, men vore det inte rätt att inför ”En ny upplysningstid” berätta om utvecklingen i HRF Hörteknik 2011?

Jag skriver i organisationen NOAS namn. NOAS står för Nationella Organisationen för Audiologistuderande. Vi är en styrelse med audiologistudenter från alla utbildningsorter i Sverige, som bland annat värnar om vår profession. Därför har vi valt att svara på er remiss.

Vi undrar hur man kan lita på er utredning, som remissen bygger på, när ni aldrig tagit kontakt med professionen, alltså audionomer, för att få deras åsikt om hur Fritt Val fungerar? I Skåne län har man haft möjligheten till Fritt val sedan 2008, och det var inte förrän en journalist från Malmö P4 för någon månad sedan frågade audionomer om vad de tyckte om det nya systemet, som vi, och många andra fick en idé vad Fritt Val bär med sig ut i praktiken.

Har inte era lärare vid utbildningen berättat om de redovisningar och fakta som finns från Region Skåne? Har man inte informerat om Hörselbrons studier? Har man redovisat avsaknaden av kvalitetsregister inom svensk hörselvård? Kommer nya audionomer att söka ”sanningen” via grävande journalister eller ”vetenskap och beprövad erfarenhet”? Jag är mer besviken på de lärare, som undervisar dig än på dig och NOAS medlemmar. Remissvaren från audionomutbildningarna är som jag skrev häromdagen ett bra exempel på akademisk torftighet och likriktning!

Så här kan man läsa i Dagens Medicin när Roger Molin nationell samordnare för vårdval uttalar sig: ”Alla landsting har nu begärt stumulansbidrag för att utveckla vårdval”. Men svensk hörselvård har inte haft hörapparaten på!

Fotboll är idag ett icke omtyckt samtalsämne i Helsingborg

Jag hade då precis tillträtt som chef för LIC (Landstingens Inköps Central) Hjälpmedel, där LIC Audio ingick. På den ”gamla goda tiden” fungerade systemet så, att alla hörapparater som såldes i Sverige, skulle godkännas och testas av KTH (på den tiden = Bertil Johansson). Socialstyrelsen (var på den tiden lika med Svante Berg) fastställde listan över godkända hjälpmedel inklusive hörapparater. Priserna på handikapphjälpmedel godkändes av Utrustningsnämnden för Universitet och Högskolor ,UUH, (var lika med Sixten Fors). Alla hörcentraler beställde samtliga hörapparater, oavsett fabrikat, från LIC, som utförde en leveranskontroll av produkterna. Alla ”klagade” men alla var nöjda. Leverantörerna ”klagade” över testerna vid KTH och att LIC ”monopoldistribuerade”, men var i stort nöjda. För ”besväret” sponsrade LIC ”Audiologgruppen”, där alla ”stora” audiologer ingick. ”Don’t rock the boat”. Nu hade Rikshushållaren skakat på båten!

På Landstingsförbundets Kongress 1976 i Helsingborg beslöt Kongressen enhälligt att skapa Sjukvårdshuvudmännens Upphandlingsbolag (SUB). Jämför gärna namnet med namnet Landstingens Inköps Central. SUB tillkom enligt handlingarna för att bevara det ”unika och välfungerande systemet” inom svensk hörselvård. Även andra handikapphjälpmedel skulle senare, enligt direktiven, upphandlas av SUB, men huvudsyftet var glasklart.

SUB, som till 25 % ägdes av LIC i starten, gav sig med LIC och HI, som då hette Handikappinstitutet, ut på säljturné. Avsikten var att landstingen skulle köra vidare på riksomfattande avtal som SUB, istället för UUH, tecknade. För att göra övergången smidig blev Sixten Fors VD i SUB.  Gör inga egna avtal med hörapparatleverantörerna och köp inte direkt från dem apparater som inte godkänts av KTH.

I kampanjen deltog SUB:s chef Sixten Fors och deras inköpschef Lennart Borgström, tillsammans med Jan-Peter Strömgren från HI och Bertil Allard från LIC. Vi lyckades bra! Systemet inom hörselvården räddades för många år framåt!

Senare brakade systemet. Vissa landsting inte bara trodde, utan visade att man kunde, handla upp hörapparater billigare än SUB. ”Priset” var ett mycket begränsat sortiment av hörapparater och över tiden blev priserna allt lägre och urvalet allt torftigare. SUB hade aldrig kunnat lämna volymgarantier och därför blev deras upphandling mer som en mycket rättvis meny prislista a la Råd och Rön där hörcentraler och andra plockade vad man ville.

För ungefär tio år sedan satte EU stopp för upphandlingar a la SUB, ett faktum som Svensk Teknisk Audiologisk Förening (STAF) inte noterat i sitt remissvar på Fritt Val eftersom man föreslår just ett sådant system.

Jan-Peter Strömgren (JP) och jag blev, sedan den tiden, personliga vänner. När JP lämnade HI i befogad bitterhet fortsatte vår vänskap. JP hade hoppats att bli chef, men man valde den mer politiskt korrekta Eva Jakobsson, som ville göra HI till ett ”Funktionshindrades Konsumentverk” som höll de otäcka företagen långt ifrån sig.

JP blev konsult men planerade även att starta en sjukvårdsaffär. Vi höll hela tiden kontakt som personliga vänner. Som en ödets ironi blev JP, i konkurrens med bland andra Eva Jakobsson, förbundsordförande i HRF år 2000. JP och jag umgicks privat i viss omfattning. JP pratade då med mig om att starta HRF Hörteknik. Jag avrådde bestämt. Orsaken var enkel. Jag hade erfarenhet från bland annat LIC, där målsättningen inte bara var att tjäna pengar med verksamheten. Företaget ägdes av landstingen som bevakade sina intressen. Det är svårt att vara landstingsråd i Y-län och styrelseledamot i LIC, när LIC vill lägga ner en fabrik i Y-län och flytta tillverkningen utomlands för att det var bäst för företaget.I början på sjuttiotalet hade många handikapporganisationer egna säljbolag, men man insåg att intresseorganisation och business inte gick hand i hand, så man la ner eller sålde sin affärsverksamhet.

LIC kunde, precis som HRF Hörteknik idag, förlora pengar och skylla på ”större mål och visioner”. När jag 2006, utan någon som helst orsak i min relation med JP, köpte LIC Audio (=Hörsam) kom JP:s och mina vägar att uppenbart korsas igen på allvar. Vi träffades och pratade mycket och ofta om hur ”vi” skulle kunna förändra svensk hörselvård.

Våra vägar skildes 2010-01-18 när vi efter en som vanligt trevlig middag på Stockholm Fisk, hade helt olika uppfattning om vad vi diskuterat och enats om. På den tiden hade man i SLL just startat med Fritt Val. Avesina hade sedan 2008 ett privat monopol på hörapparatutprovning som man grovt misskötte. Köerna var gigantiska! HRF i Stockholm och dess ordförande Jan Lamby hade under två år inte på något sätt invänt mot Avesinas sätt att grovt missköta hörselvården. Svenska Audiologiska Sällskapet (SAS) sa aldrig någonting, trots att eländet pågick från 2008-01-01 till 2011-11-30. JP och jag var på kvällen 18 januari, enligt min åsikt, överens om att HRF borde sätta ned foten och berätta om hur illa Avesina tog hand om de hörselskadade i SLL. Istället skriver JP ett brev 2010-01-20 till SLL där han och Stockholms HRF:S Jan Lamby uppmanar SLL att avbryta verksamheten med Fritt Val på Hörsel. Inte ett ord om Avesina! Jag har sällan eller aldrig känt mig så besviken och lurad. Jag skrev ett mail till JP, Gud må förlåta mig somliga rader, som ledde till att SLL skulle avsluta avtalen med Hörsam, eftersom vi var kritiska till HRF.

Om du inte tror mig skall jag gärna förmedla de handlingar jag begärde ut från SLL, men det får vara glömt. Däremot kan jag aldrig förstå min vän som jag garvade med om pamparna i världen, och som nu ”motvilligt” låter sig omväljas i Västerås. Om så sker har han varit HRF:s ordförande 2000-2016. Jag skall med intresse notera hur Agneta Österman, ny i HRF:s styrelse enligt valberedningen, röstar i valet av ordförande. Enligt hennes egen paroll är målsättningen ”förnyelse och föryngring”. JP måste vara en självklar kandidat! För övrigt kan jag notera att när Jan Lamby avgick ur HRF styrelsen i Stockholm 2010, kastade man in ”ungtuppen” Lars Lindèn, som jobbade på HI ihop med JP på sjuttiotalet. Nu gör Jan Lamby comeback i HRF Stockholm i styrelsen igen! Kul Agneta med föryngring och förnyelse!

Jag skall återkomma till HRF kongressen i några bloggar, men ville ge lite bakgrund först.

Det som slår mig alltmer när jag läser remissvaren på Fritt Val är, hur lite fakta som finns med från de ”audiologiska” instanserna.

Så här skriver Svenska Audiologiska sällskapet (SAS):

Inom hörselområdet är vi mycket tveksamma till om denna bedömning sker i de landsting där man redan beslutat och infört Fritt val för hörapparater.

Som jag tidigare redovisat är Skåne och SLL två av de fem landsting som är anslutna till svenska kvalitetsregister. Är man inte orolig för de andra? Det är fortfarande en skandal att man inte har ett svenskt hörapparatregister. Den kanske är på väg nu genom Hörselbron. Region Skåne har mig veterligt idag det mest omfattande registret. Kände inte Universitetet i Lund till det? Varför använde man inte det i sitt svar.

Svensk Teknisk Audiologisk Förening (STAF) skriver:

Under utredningens gång har inga organisationer som företräder professionerna inom hörselvårdsområdet rådfrågats. Däremot har möten hållits med branschorganisationen Svensk Hörsel (avsnitt 1.2). Utred­ningen har därmed i alltför stor omfattning förlitat sig på information från dem som förväntas tjäna pengar på att ”Fritt val av hjälpmedel” införs.

Vad menas med den sista meningen? Har inte SAS, där STAF ingår, skrivit till utredaren? Har inte STAF-medlemmen Anders Jönsson skrivit till utredaren? 

Den som betalar för hjälpmedelsförsörjning (landsting och regioner) måste följa upp vilka hjälpmedel som förskrivs eller provas ut. Det är oacceptabelt att man inom ramen för skattefinansierad vård i efter­hand inte kan kontrollera vad som har förskrivits.

Det är helt korrekt. Varför finns inget svenskt kvalitetsregister? Se min kommentar ovanför till SAS.

Det finns ett stort mått av placeboeffekt när det gäller tillfredsställelse med hörapparater. Till exempel visade Dawes, Powell och Munro (2011), genom att be försökspersoner kommentera kvaliteten på två identiska hörappa­rater där den ena beskrevs ha ”äldre teknik” och den andra ”den senaste tekniken”, att brukarens bedöm­ning av hörsel­hjälpmedlets ljudkvalitet påverkas mycket starkt av utprovarens information. Även resultaten i mer ”objek­tiva” taluppfattningstest påverkades till fördel för apparaten med ”den senaste tekniken”. Denna effekt måste man ta hänsyn till när man frågar hur nöjda brukare är med sin rehabilitering eller med sina hjälpmedel. Om brukaren har fått höra att de dyra hörapparaterna, som brukaren kanske själv delvis bekostat, har ”ny teknik” kommer bru­karen att tycka att apparaterna fungerar bättre än de hörapparater ur det upphandlade sortimentet som har ratats.

Vad säger man inom den offentliga hörselvården till klienten när man provar ut hörapparater? Skiljer det sig från vad man säger inom det privata? Var finns studier på sådana skillnader? Kanske, ve och fasa, de nya dyra hörapparater som landstingen inte upphandlar är bättre än de gamla.